Anmeldelser / Nordisk / Romaner

«En uromantisk roman om romantikk»

– Har du saknat mig?

Frågan var helt retorisk, en ansträngd lek.

– Ja. Det har jag. Mycket.

Hennes ord dunsade klumpiga ner på golvet mellan dem och dog. Hon returnerade inte frågan för att slippa höra svaret och se honom besväras inför undaglidningen.

Lena_Andersson_cUlla_Montan_-2-

I 2013 ga Lena Andersson ut Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Samme år vant hun Augustprisen for beste svenske skjønnlitterære bok. Boken ble oversatt til norsk i 2014, og tatt varmt imot også her. Ingunn Økland skrev i Aftenposten at romanen er «en mesterlig studie i forelskelsens vesen.» For undertegnede var boken en av fjorårets beste leseopplevelser. Nå kommer Anderssons neste bok om samme hovedperson, Ester Nilsson, ut på norsk. Uten personlig ansvar blir i Sydsvenskan kalt «en högst oromantisk roman om romantik som är ännu bättre än föregångaren». Beskrivelsen «uromantisk roman om romantikk» er en minst like treffende karakteristikk på førstnevnte roman. I den anledning blir ukens anbefaling, for deg som ikke fikk lest den, Egenmäktigt förfarande (Rettsstridig forføyning på norsk). Om du leste den, og likte den, blir anbefalingen å gå innom nærmeste bokhandel 30. mars for å få med deg Ester Nilssons neste forelskelse. Men her dreier det seg videre om Egenmäktig förfarande – Anderssons tørre, vittige, uromantiske roman fra 2013.

– Vi hörs sen, sa han försiktigt.

– Om du känner för det, annars inte.

– Eller om du känner för det.

– Nej, så är det inte tyvärr. Det är om du känner för det som vi hörs.

untitled

Boken handler altså om Ester, en poet og essayist som blir forelsket i kunstneren Hugo Rask. Det er en altoppslukende, stormende og brutal kjærlighet, «banal i all sin enkelhet og ondskap, storslagen i sin altoppslukende hengivenhet» (gyldendal.no). Andersson skilder kjærligheten ubarmhjertig, humoristisk og hjerteskjærende. Ester Nilsson blir på mange måter en anti-heltinne: irriterende, irrasjonell, besatt. Hun blir som den siden av oss selv vi prøver å undertrykke. Ved å la Ester om og om igjen gå gjennom selvbedragersk resonnering for å så skuffes, viser Andersson hvordan vi lurer oss selv når vi er forelsket. Esters univers er så totalt forskjellig fra Hugo sitt, og den Hugo som lever i hodet til Ester, er ikke en vi kjenner igjen i dialogene deres. Der Ester er besatt, er Hugo tilbaketrukken. Det er tragikomisk og frustrerende og lese om Esters mangel på selvkontroll. Hun sender Rask enda en sms, selv om hun vet hun ikke får svar, håpet «dövade minnet av skammen och ångesten och fick henne att chansa på att alt var annorlunda nu». De som kjenner seg igjen vil le, og samtidig skamme seg. Der leseren tenker logisk, tenker at du må ikke ringe han en gang til, du må ikke oppsøke han, gi opp, gjør Ester det helt motsatte. Hun mister all sans for logikk, og selv om kjærligheten tross alt ikke er logisk, blir hennes handlinger heller destruktive enn romantiske.

Det er et studie av forelskelse, maktforhold og selvbedrag. Hugo Rask er verken offer eller skurk. Han er tilbaketrukken, tafatt, forvirret – likevel er det han som sitter på makten. Han trekker seg unna, men gir ikke slipp – en forsinket julegave etter det har blitt slutt, en «vi kan höras när du kommer hem», mater Esters besettelse.

– Varför ger du mig den här? sa hon.

– Jag så boken och tänkte på dig.

– Hun då tänkte på mig?

– Det vet jag inte. Hur tänker man på folk? Nu går vi och äter.

Det er et kjent tema. Det er kjærlighet, men det er ikke romantisk. Forelskelsen blir en sykdom for Ester, som blusser opp igjen hver gang det virker som at symptomene skal avta. Her får vi presentert en forelskelse hvor de rosa skyene kontinuerlig trues av mørke regnskyer, og når det går bra gledes vi ikke over det, fordi vi aner hele veien at Ester gjør deres relasjon til mer enn den er. Til tross for Anderssons tørre, humoristiske språk blir det likevel sørgelig. Gjenkjennelsesfaktoren er høy i avsnitt som når Ester spør «väninnekören» om de tror han en dag kommer til å stå utenfor døren hennes og si at han angrer:

– Allt är möjlig men du ska inte tänka på det, sa den.

Det var ett dödfött råd och ett omöjligt. Fanns det minsta chans skulle Ester tänka bara på det och leva i en parentes tills den dagen inträffade.

Andersson presenterer en hovedperson uten kontroll og selvinnsikt, og til tross for en til tider ironisk tone, fordømmer hun ikke Ester. For selv Ester vet at det er sykdommen forelskelse som tar kontrollen. Likevel er hun maktesløs. Egenmäktig förfarande vil kanskje irritere deg – noen ganger blir du kanskje nødt til å legge fra deg boken og riste oppgitt på hodet. Men kanskje vil den treffe en nerve hos mange nettopp fordi de har opplevd denne besettelsen, følt den ta over tankene og hverdagen. Uansett om du er en Ester eller en Hugo – romanen gir en nådeløs og ærlig skildring av forelskelsen og dens makt. Nettopp det uromantiske ved romanen gjør den interessant – Ester og kanskje også leseren tvinges til å lete etter det logiske i følelseskaoset. Hvorvidt det er mulig å lykkes i dette gis ikke svar på – for Esters egne logiske stemme bedrar henne, og fremstår som totalt ulogisk for utenforstående. Nettopp her ligger Anderssons styrke – en forståelse av menneskelige tankeprosesser, som selv satt på spissen blir pinlig identifiserbart.

(foto: nok.se og gyldendal.no)

Advertisements

Noe på hjertet?

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s